Anledningen till varför jag sluta skriva var för att jag började må bättre. Och i denhär bloggen skriver jag bara om tankar som är jobbiga såna jag inte riktigt kan säga till någon.
Om jag ska va ärlig så var jag lite rädd förut. Allt kändes så nytt. Jag kunde sova på nätterna ångesten slutade nästan helt, alla min gamla vänner började märka att jag fanns igen. (jag hade varit borta från skolan så mycket och när jag var där var jag inte speciellt pratsugen) men efter ett tag kom jag över allt de. Men jag blev väldigt kall på kuppen.
Jag ska förklara vad jag menar.  Ää.. Jag slutade nästan tänka helt. Jag kunde inte va ensam för då kom all de där hemska tankarna upp i huvudet igen. Så jag slutade ha åsikter slutade fundera och de gjorde mig väldigt känslomässigt kall.
Men jag vill inte va så..
Senaste gången jag försökte bara sitta ner och tänka på princip vadsomhelst slutade det med att jag drog upp men massa dåliga minen och fick ångest. Jag rev upp mina armar och tyckte in naglarna så hårt att jag fick sår.
Så ärligt talat så vet jag inte vad jag borde gör. Får väl  vänta och se..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Farsan super nästan aldrig sig full längre och Karin och jag har gjort som en tyst överrenskommelse att vi ska undvika varandra eller att en av oss lämnar rummet om båda är närvarande. Jag tror att farsan hjälpte till lite med att få den sege jäveln ...

Du är min lilla skattDu är mitt lilla hoppett litet ljus i mörkret som skiner stoltDu är facklan som tänder lågansom värmer dem som drabbats av plåganDu är den som lyser upp jorden Du är den mäktiga solen ...

Lilla ljus på väggen därSäg mig hur skör din själ ärDu gråter stearinDitt tempramen är hettJag kan inte komma förnära nej, din låga brännersåå jag håller avstånd från dig nej, jag sitter här i hörnet så långt bort från dig som det gåroch gråter mina ...

Nu finns det ingen tid för migför att döden närmar sigHanns närvaro är kall, men fylld av roHan säger åt mig att troTro på mig det här livet var inte menat för digEfter vad du har gått igenom förkännar du att villaJag är döden och jag ska aldrig låta...

Jag vill hugga mig i strupen så att inga skrik kan komma utJag vill hugga mig i ögat så jag slipper se hur jag ser utJag vill hugga mig i benetså jag inte kan flyJag vill dö på golvet, äcklat av mitt eget blodjag vill dö i ett patetiskt själv...